hello, world

Good bye world!

2011-05-10T16:07:00.000+02:00

Hörni, jag är visst inte här så mycket längre. Det är dags att säga Good Bye, World. Inte som i Good Bye, Cruel World! men som i hejdå för nu.

Kanske kommer jag tillbaka när jag har mer tid att ägna åt trivialiteter, eller färre människor att diskutera viktiga saker med.

Will I be pretty? Will I be rich?

2011-01-10T13:06:00.003+01:00

Dags för lite pausunderhållning! Jag gillar oftast inte så här plakat-feministiska saker, men jag tycker den här videon är rätt fin.

Just someone who looks like me

2011-01-02T16:14:00.005+01:00

En gång sa en kille till mig att jag påminde mycket Aimee Mann. Visserligen menade han personlighetsmässigt snarare än utseendemässigt men jag blev i alla fall lite förolämpad och fattade inte alls vad han menade. Idag är jag fortfarande osäker på om det är en förolämpning eller en komplimang, eller kanske bara ett konstaterande. Jag höll i alla fall inte med.

Aimee Mann har haft med flera låtar i Buffy the Vampire Slayer (en blondin som för övrigt också ska få ett inlägg) och till och med uppträtt på The Bronze. (För de riktigt nördiga: när hon går av scenen säger hon "I hate playing vampire towns" till sin bandkompis och eftersom hon har repliker i serien är hon därmed, enligt Whedoniterna, att betrakta som en karaktär i Buffyverse. Awesome!). Hon har gjort en låt om Ghost World. Hon har gjort världens kanske bästa julskiva (det vill säga den enda julskiva som jag står ut med att lyssna på). Hon hänger med Jon Brion och Paul Thomas Anderson. Över huvud taget finns hon med i bakgrunden i ganska många saker jag gillar. Hon är, helt enkelt, väldigt cool.

Lika svårt som det var att hitta ett kort och kärnfullt The Sundays-citat till den rubiken, lika svårt var det att välja bara en textrad av Aimee Mann att sätta som rubrik här. Ska man ta något vemodigt från Save me, eller Red Vines (sic!)? Nej, något surare måste det såklart bli. Aimee Mann är alltid sur, alltid skeptisk, ibland arg och alltid på sin sida. Hon är en av få anledningar till att jag önskar att jag var bättre på att spela gitarr.

Save me är låten som gör att till och min mamma tycker att jag påminner om Aimee, och nu för tiden kan jag inse att det stämmer. Tur att det är så coolt att vara sur.

(Helst ska man lyssna på Bachlor no. 2 i versionen med låtarna som sedan kom med i Magnolia, men den finns inte på Spotify. Försök få tag i den! Julskivan är det väl för sent för, men den är fin. Även Lost in Space kan rekommenderas.)

13 jullåtar jag inte hatar

2010-12-17T13:26:00.001+01:00

Grinchen är i farten igen, och jag läste i DN att det faktiskt inte bara är jag som tycker att julen är, milt uttryckt, överskattad. Bara därför har jag sammanställt en liten Spotifylista på låtar om julen/december som jag faktiskt gillar, inte bara kan höra utan att må illa. Varsågoda: garanterat fritt från bjällerklang och barnkörer!

Den bästa jullåten genom tiderna är tyvärr borttagen så den får ni lyssna på från Youtube.

Terrorister är inte avundsjuka och dina skor är fortfarande fula

2010-12-14T15:10:00.001+01:00

Jag brukar inte blogga politik. Jag brukar inte blogga insändare/Ring P1/Newsmill för jag inser att om jag börjar kommer det vara som att försöka tömma en ocean av dumhet med en fingerborg. Men ibland bara måste man.

Jag läser i dagens Metro en insändare med rubriken "Terroristerna är avundsjuka på vår frihet". Jag orkade i ärlighetens namn inte läsa insändaren men rubriken satte igång en del tankeverksamhet. Alltså, vad är det med det här landet där avundsjuka ständigt framförs som orsak till att någon inte gillar något? Skrattat åt en illa skriven artikel om en vräkig vindsvåning nyligen? Du är vara avundsjuk! Slentriangnällt lite på årets underklädeskampanjer? Du är bara avundsjuk! Vet du inte var du ska börja när du ska beskriva allt som är galet med Chloé Shutermans blogg? Du är definitivt bara avundsjuk! Själv tycker jag det är jättekul för hennes mamma att hon kan klä sin 12-åring i päls. Eller nåt.

Men kom igen... Visst kan avundsjuka vara en stark drivkraft hos många, och inte alltid en positiv sådan. Men det finns fler exempel på när avund som motiv saknar all relevans. Kommer du ihåg i mellanstadiet när de häftigare kidsen dissade dina Graninge-stövlar och din mamma tröstade dig med att "de bara var avundsjuka"? Det var inte sant då och det är inte sant nu heller.

Frågan är alltså varför detta argument återkommer gång på gång, och folk ser jante-spöken på ljusan dag. Naturligtvis för att det är ett så bra argument, du gillar inte något, må det vara 12-åringar med märkesväskor eller västerländsk kultur i allmänhet, och säger det så försöker du bara snacka ner något du egentligen vill ha själv, men inte kan få. Och förneka inte, för du kan inte ens erkänna det för dig själv, men du är grön av avund. Det är helt enkelt det perfekta argumentet, eftersom det inte går att motbevisa. Ibland känns det som en konspiration för att för att försvara rätten till skitdrömmar (som Nina Björk skulle kalla det) men det blir så komiskt när någon försöker utvidga det till att civilisationernas krig egentligen handlar om missunnsamhet. Eller beror det på att den del människor helt enkelt inte kan inse att andra kan ha andra smakpreferenser?

Sådär, nu har jag sänkt havsnivån med en nanometer.

Radiopysselpepp och manliga muffins

2010-12-01T09:21:00.001+01:00

Underbara Clara börjar efter nyår sända pyssel- och myspysradio under vinjetten Husmorsskolan. På Facebook har jag sett mer än en kommentar om "nyreaktionärt" och "besviken på P1". Men, nej, jag håller inte med. Alls. Visserligen kan programmets titel tolkas som att det är ett radioprogram för blivande husmödrar. Clara förklarar dock redan i samband med presskonferensen att målgruppen är både kvinnor och män, och att namnet är en hyllning till den kunskap och som våra genrations far- och mormödrar besitter, inte en uppmaning till tjejer eller killar att bli hemmafruar. (Antyds det inte då och då att det är Clara som drar in mest pengar i familjen? Jag skulle det tycka det var väldigt fint om Clara blev en svensk Bree Van De Camp, minus neuroser). Jag tror det blir kul, och jag vill gärna lära mig hur jag gör rent ugnen utan flaskor med dödskallemärkt innehåll.

Sedan var det DN:s artikel om Stockholm Cupcake. Visserligen tycker jag bilden med småskäggiga män som omsorgsfullt lägger glasyr på muffins är väldigt fin, men varför gör DN ett "seriöst" matreportage om cupcakes först när det är män som bakar dem?

Medan ni och jag funderar på det kan vi läsa Lizas inlägg om hur 80-talisttjejer alltid gör fel i alla fall.

Actually, oh, there's something I found

2010-11-08T10:59:00.001+01:00

Det finns band som man fortsätter att gilla och band man tröttnar på. Och så finns det band man trodde att man tröttnat på men älskar mer än alla andra favoritbanden tillsammans. The Sundays poppar upp ibland när man lyssnar på en gammal spellista, när någon postar en britpop-playlist på Spotify, i bakgrunden på någon tv-serie (Buffys prom!), och varje gång blir jag helt golvad

I ett försök att ta reda på vad bandet håller på med nu för tiden, de har inte släppt något sedan 1997 (och de flesta fansidor ser ut som internet gjorde vid den tiden), hittar jag ett blogginlägg som kallar Harriet Wheeler för indiepopens Audrey Hepburn. Då har man faktiskt inte förstått någonting. Visserligen är The Sundays, och framför allt Wheelers röst precis så elegant, kvinnlig och livfull som skribenten menar, men då har denne helt missat vemodet, både i bandets texter och uttryck i stort. I "I kicked a boy" följs av "And I've been wondering lately who's gonna save me" och den på ytan lyckliga Summertime avslutas med "...or have I read too much fiction?"

Internetskvallret säger att Harriet Wheeler driver ett bageri någonstans i Wales och att hon blir sur när fans kommer dit och vill ha skivor signerade eller bara småprata. Hon och maken David Gavurin, kärnan i The Sundays, inte vill släppa skivor som de inte tror på bara för att ha något på marknaden. Sympatiskt inställning, och världen behöver sannerligen inte fler avdankade britpopare som vevar ur sig allt tröttare album, men synd. Jag tror inte att The Sundays slutade i tid, jag tror de slutade för tidigt.

Det var svårt att välja bara en video för att illustrera inlägget, men Wild Horses är i alla fall den jag spelar sönder den här veckan. Lyssna också på mästerverket Reading Writing and Arithmetic. (Spotify)

SUPPORT your local female GEEK

2010-11-04T16:55:00.001+01:00

Piled Higer and Deeper

Jan Stenmark för hipsters?

2010-10-17T14:21:00.000+02:00

Eller vänta nu... Jan Stenmark om hipsters? I alla fall: Unhappy Hipsters är det fint, sorgligt och roligt. Ungefär som Jan Stenmark-bilder.

Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt

2010-10-06T09:28:00.001+02:00

Jag är redan hjärtinnerligt trött på att prata om SD, främlingsfientlighet och demokratins spelregler men:

Konflikt i P1

och

Peter Wolodarski.

Radiolitteraturpepp!

2010-09-18T19:26:00.006+02:00

Höstens Bokcirkel i P1 läser Jane Eyre! Efter den väldigt fina och intressanta läsning av en annan av mina favoritböcker, Blonde, i somras är mina förväntningar givetvis uppskruvade till max. Som vanligt är jag oroad över cirkelns sammansättning. Johan Kling blir spännande att höra, och Alexandra Coelho Ahndoril blir säkert bra, men Björn Ranelid? Really? Visserligen fick den förra bokcirkeln mig att omvärdera Jan Gulliou, karln är ju genuint kunnig och intresserad av litteratur, med Ranelid är problemet snarast det motsatta. Hoppas inte Jane Eyre blir alldeles nerkletad med skånska floskler om kvinnan.

What would Mr Darcy say?

2010-09-10T11:16:00.007+02:00

Veckans Android-app går till Ask Mr Darcy:

"Ask Mr Darcy is your chance to have a dour, aloof Englishman in your pocket, randomly swinging between moody judgements on those around him, or wild and unexpected offers of devoted love! All the Magic Eight ball excitement, only this one contains Jane Austen's finest."

Hur har jag klarat mig så länge utan det här?

Ibland faller allt bara på plats

2010-08-27T10:52:00.014+02:00

Dagen upptäckt: Charlene Harris har faktiskt skrivit för Harlequin!

En smart bekant kom med ett påpekande, angående mitt gnäll på översättningen, att "gaddälskare" visst var en adekvat översättning av "fangbanger", jfr "niggerälskare". Jag accepterar hans poäng och försöker att inte tänka på vilka andra googleträffar det här inlägget kommer sällskapa med.

Vampyrsommaren är slut för efter Popaganda börjar officiellt hösten. Jag har peppat hela våren för att få se det här:

Harlequin för hipsters

2010-08-06T12:21:00.008+02:00

Eftersom mitt sommarlov verkar ha fått lite av ett vampyrtema tänkte jag att skulle läsa Död tills mörkret faller, den svenska översättningen av Dead until dark av Charlaine Harris, förlagan till första säsongen av True Blood.

Till att börja med, och inte helt oväntat, var det ett misstag att ge sig på den översatta varianten. Naturligtvis förväntade jag mig att den skulle vara kass, men den får det att framstå som om Google Translate har fingertoppskänsla. Allt är mer eller mindre direktövresatt, utom saker som faktiskt låter coola: "fangbangers" blir "gaddälskare", en översättning värdig Harry Potter. Vilka läsare tror de att bokserien har? Jag tror i alla fall att de klarar av att se ordet "knulla" i skrift.

Men så storyn då: Hela boken är ju väldigt dramatiskt med ruskiga mord, men en rätt stor del läggs på att beskriva sexet mellan Sookie och Bill, även de sex som knappast för handlingen framåt. Och det är väl okej, om man hade köpt en Harlequinroman, men det hade jag inte, trodde jag. Mordploten känns mest som utfyllnad mellan sexscenerna. Vad är The Southern Vampire Mysteries mer än tantsnusk i lite mysig, skräckromantisk inramning?

Amanda, förklara för mig för jag fattar inte grejen!

Det finns en särskild plats i helvetet för de som sprider konstiga myter om kvinnor

2010-07-21T13:42:00.006+02:00

Blondinbella är visst i farten igen och har svarat någon negativ kommentar med något i stil med att "det är så tråkigt att tjejer alltid ska trycka ner varandra". Exakt hur dumt det är har Underbarclara redan redogjort för, och varför det är så dumt har Like a Bad Girl Should skrivit om här.

Jag funderar på var den här myten kommer ifrån från början. Kanske från tanken om att det i det flesta sammanhang antas att det bara finns utrymme för ett begränsat antal kvinnor, typ "men vi har redan bokat ett tjejband till den här festivalen", eller smurfen vars enda egenskap är att hon är tjej. Någon var inne på samma spår i Bangs nördnummer, men den artikeln ligger inte på nätet och jag kan inte hitta tidningen hemma. Om det här antagandet stämmer är det enda sättet för en kvinna att komma uppåt i världen att slå ut andra kvinnor. Dessutom kan det här användas för att inte släppa fram fler tjejer med eftersom "de ändå inte kan hålla sams".

Jag, som ganska länge såg mig själv som en tjej som blir accepterad av killarna, blir så trött och lite ledsen när jag läser sådant här. Kan inte folk bara fatta att det inte handlar om manligt och kvinnligt utan bara om puckon och icke-puckon. Jag lovar att det är statistiskt oberoende av det föregående.

PS. "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" lär vara ett citat av USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright. Det är också en bok av Liza Marklund som trots goda avsikter sprider myten att kvinnor inte skulle hjälpa varandra. Synd.

De två första Twiligtfilmerna - några reflektioner

2010-07-06T11:08:00.005+02:00

1. Den andra filmen (New Moon) är så ofattbart kasst att jag i efterhand undrar hur jag orkade se klart den. Den första (Twilight) hade ju i alla fall någon som liknade handling, även om de ägnade den inledande tredjedelen åt att förklara sin hembrända vampyrmytologi. (Första Harry Potter-filmen lider ju av samma problem).

2. Jag tror inte Bella tjatar om att få bli vampyr för att hon är en hopplöst förälskad tonåring utan just för att hon verkar bli lite trött på att behöva bli räddad hela tiden. Edward vill uppenbarligen ha en menlös tjej att ta hand om och inte någon som kan ta hand om sig själv eller gud förbjude, försvara honom.

3. Jag tänkte först att det kanske var smart av honom att inte låta henne ge upp sin själ för att vara med honom efter att ha dejtat i typ två veckor. Den teorin höll tyvärr inte efter det här konstiga giftermålskravet i slutet av New Moon. (Vilket dessutom leder till frågan om hur vampyrer gifter sig i Twilightverse. Är de ens erkända som medborgare? Kan Edward gifta sig fast han bara är 17 år?)

4. Jacob verkade ju vara en rätt gullig kille till att börja med men visade sig vara precis lika oskön som Edward. Bella och Jabcob kan inte vara tillsammans eftersom Jacob blir till en varg som inte kan kontrollera sig när han blir arg . Bella säger då ungefär att hon får se till att aldrig göra honom upprörd. I mina ögon ser det inte ut som något annat än en misshandelsrelation på väg att hända. Naturligtvis är det ju Bellas ansvar att se till att han inte blir arg och skadar henne, right?

5. Bellas och Edwards icke-sex har det ju redan skrivits spaltmeter om (även om jag just nu inte kan hitta en enda länk) men jag kan i alla fall bidra med två cent(imeter). Till att börja med är det sådär tvärtom-rart att Bella är den som tjatar och Edward den som får kontrollera inte bara sin egen lust utan även hennes, samt att han vägrar ligga innan de gift sig (har jag läst, inte med i de filmerna jag sett).

6. Många har påpekat att identifikationen som alla dessa tonårstjejer känner med Bella inte handlar om att vara menlös utan om att vara utvald, om dagdrömmen att gå från att att vara en vanlig, kanske till och med lite mesig tjej till att bli sedd och utpekad som något särskilt. Det håller jag med om, men frågan är varför detta pekas ut som en tjejgrej. Det kryllar ju av liknande historier med killar i huvudrollen: Harry Potter, Luke Skywalker, Belgarion ... . Kanske är tjejerna bara svältfödda eftersom de identifierar sig med menlösa Bella?

(Funderar på att införa etiketten genusblaj för sådana här inlägg, samt om alla inlägg inte skulle ha etiketten skräpkultur).

"...and then Buffy staked Edward."

2010-07-05T11:55:00.005+02:00

Igår såg jag den första Twilight-filmen. Den var ganska kass men så intressant att jag funderar på att se om den med anteckningsblock och penna. Kan inte några andra se den så vi kan diskutera?

Revival!

2010-06-17T22:12:00.006+02:00

Ni vet den där låten man ääälskade när man var tio-elva år, och som man hör igen och så var den inte så bra? Det händer rätt ofta. Men ibland upptäcker man att låten är ännu bättre än man kommer ihåg den.

I lördags snappade jag upp den samplad här, (ingen dum låt det heller) och påmindes om vilken fantastisk låt originalet är (som egentligen är en cover, det också). Veckans revival, alltså!

Årets dubbelluring?

2010-06-10T10:42:00.003+02:00

Jag hoppades och trodde (och skämdes lite för) att jag gått på ett aprilskämt när jag läste att Fångarna på Fortet skulle komma tillbaka, men ska man döma av den här artikeln har vi alla blivit dubbellurade.

Undra om de har blivit PK eller om de har kvar sumobrottaren och dvärgarna?

Mitt sommarlov

2010-06-08T09:29:00.004+02:00

Stridsberg: Darling River
Ajvide Lindqvist: Lilla stjärna
Eherenreich: Smile or die
Mendel-Enk: Tre apor
Hagman: Vänner för livet

+ alla pocketar som köpts under året och inte öppnats

(Övervikt på flyget?)

Träna eller dö?

2010-05-29T09:41:00.006+02:00

Nu har jag skrivit rätt mycket om träning och sport på senaste. Man skulle kunna dra slutsatsen att jag är intresserad av träning men det är faktiskt precis tvärt om.

Jag och jobbarkompisen pratade om jobbansökningar för ett tag sedan och hon nämnde att någon hon kände, som jobbade med personalfrågor på något företag, påstod att man måste ("måste") skriva i sitt ansökningsbrev att man var intresserad av träning. Om man inte skrev det så skulle den som rekryterade tänka att man var en slöfock och en sådan vill ingen anställa.

Det gjorde mig väldigt fundersam. Är det så att resten av världen har en helt annan uppfattning om vad "intresserad av träning" / träning som fritidsintresse innebär? Det jag ser framför mig är nämligen en spännig gymkille/-tjej eller en riktig jock. Jag tänker mig inte en vanlig person som insett fördelarna med att hålla sig i (någorlunda) form.

Jag ser flera negativa konsekvenser till att man "måste" vara intresserad av träning. För det första, såklart, för att det är ledsamt för spännisarnas och de sporttränandes om deras intresse kidnappas av slentrianformuleringar i klass med "en glad och positiv tjej". Men också för att jag tror att det gör det ännu svårare för de som inte tränar att börja göra det.

För mig var nyckeln till börja träna inte att börja känna mig som en spännis eller att börja intressera mig för någon sport. Det var precis tvärt om: jag kunde börja träna när jag insåg att det inte var något jag behövde bygga in i min identitet. Det kunde vara något jag bara gjorde, som att dammsuga eller laga quornfärssås till middagen. Jag skulle aldrig skriva att jag dammsuger eller följer Grey's Anatomy i en jobbansökan, så varför skulle jag skriva att jag tränar?

Jag vet skillnaden på vad jag gör och vad jag är intresserad av. Jag hoppas också innerligt att personalfråge-personen hade fel och OM hon har rätt, att det inte sprider sig till resten av samhället. Det räcker med att det nästan är förbjudet att inte vara"glad och positiv", måste man träna eller dö också?

Tights vs. shorts, Hello World. vs. Intersport

2010-05-26T22:43:00.004+02:00

Jag brukar säga att jag inte förstår poängen med löpträning. Jag brukar säga att jag aldrig kommer förbi stadiet där man tänker "Det här suger. Jag lägger ned". Jag brukar säga att det beror på att jag har överlägsen simultankapacitet, medan andra lyssnar på musiken och njuter av att vara utomhus och glömmer bort att det är jobbigt att springa så har jag inga som helst problem med att lyssna på musiken, titta på träden OCH tänka på hur jobbigt det är att springa. Jag brukar säga att jag i alla fall är en inomhusmänniska.

I någon sorts förhoppning om att muntra upp en långsam söndag gav jag mig ut i alla fall. Om det är en dålig dag är jag i alla fall inte konstant ute på joggingrunda, eller hur? Men det var faktiskt lite mindre värdelöst än jag väntade mig. Kanske beroende på de nya, lite latare, omgivningarna? Jag kanske ska göra det här ändå, tänkte jag och nästa springtur var också helt okej.

Med min danstights-succé i bakhuvudet tänkte jag att jag skulle göra det här rätt och fixa kläder som faktiskt är gjorda för att man ska motionera utomhus i dem. Men seriöst, måste man ha tights på sig i en miljö där man kan träffa på människor som inte bär tights? Svar: ja, om du är kvinna måste du det. Jag vet att det enda Linna Johansson accepterar är tajt tajt tajt men jag tänkte mig ändå lagom åtsittande shorts, som kan kombineras med lager-på-lagervarianter om det är kyligt. Tji fick jag, för på sportaffärens tjejavdelningen finns uteslutande saker som ser ut att sitta som korvskinn. Och inga fickor har de heller. Var jag ska ha mp3-spelare och nycklar har Intersport inget svar på. (Våga inte föreslå ... ). En sökning på nätet (hann/ides inte kolla herravdelningen) avslöjar ett stort utbud av icke-tighta, fickförsedda sportbyxor för män och efter idogt letande två modeller för damer. Tajt-tajt-tajt-regeln verkar bara gälla den senare gruppen, i alla fall om man ska tro designers och/eller inköpare. Tjejer behöver tydligen inte ha med nycklar eller iPod, men vart har man överfallslarmet?

Det nya Melodifestivalen

2010-05-15T15:03:00.005+02:00

Idag fick jag syn på en intressant sak i DN:s sportbilaga. (Väldigt konstigt från början eftersom jag slänger alla delar utom Nyheter och Kultur så fort jag kommer åt). Matchen Sverige-Lettland (kan det vara hockey?) fick en trea i betyg. Tänk vad bra! Äntligen någon som behandlar sport som sport bör behandlas: som underhållning. Första steget mot att det är lika okej att strunta i OS, eller fotbolls-vm som att strunta i Let's Dance/Melodifestivalen/Körslaget. Så kan folk bli ungefär lika upprörda när fel lag vinner/fel person blir utröstad, (eller kanske inte ändå...) och vi kan bada i fontänen utanför Kulturhuset när Johanna Koljonen vinner På Spåret! Hurra!

Istället för en örfil, en vänlig grönsak

2010-04-29T19:25:00.005+02:00

Jag sade till mig själv att jag aldrig skulle blogga om vädret. Vintern blir inte mindre hemsk för att jag spyr min djupfrysta galla över snön, isen, slasket, och vackra vår- och sommardagar ska jag inte sitta vid datorn. (Det gör jag ju jämt ändå). Idag har jag dock en vag kulturell koppling så det må vara hänt.

Man vet att våren verkligen har kommit, inte den dag när det inte längre blåser kallt, utan den första dagen då det faktiskt blåser varmt. Idag var den dagen, och de sista resterna av vinterns glåmighet blåstes bort. Varje år på den här dagen brukar jag tänka på körklassikern, tillika psalmen, En vänlig grönsak... förlåt, grönskas rika dräkt som bara måste vara inspirerad av den här sortens dagar. Andra strofen, "Nu smeker vindens ljumma fläkt..." (som jag som yngre inte klarade av att sjunga. Försök få en tolvåring att klämma fram "nu smeeeeeker vindens...." så förstår ni varför), beskriver verkligen exakt hur det känns när man kommer upp ifrån tunnelbanan och istället för en iskall örfil får en varm klapp på kinden. Livet blir lite bättre, helt enkelt. Eller kanske som det borde vara jämt.

Kvinnor i trikåer

2010-04-27T08:15:00.005+02:00

Eftersom jag vid det här laget har kommit ut som hobbydansös för merparten av min bekantskapskrets (jag! som åtminstone i tonåren var klunsigast i Sverige) går jag nu till nästa steg. Efter att hittills ha övat mina plieer och pas de bourreer i vanliga träningskläder stålsatte jag mig igår och inhandlade ett par trikåer. Man kan iaktta följande:

(i) Jag ser idiotisk ut, även fast jag också skaffade en topp som går en bra bit ner på höften.

(ii) Detta plagg är obligatoriskt om man vill se proffsig ut under klassen,

(iii) Trikåer är alltid ett bättre alternativ än jazzbyxor (ja, sådana finns fortfarande).

Jag klarade nästan hela min lektion utan att vingla eller glömma stegen! Nu är det bara att hoppas att det är sant att funktionalitet aldrig tappar stilen.

Allt man behöver veta

2010-04-02T17:14:00.005+02:00

Ibland vet man inte vad man ska ta sig till men som tur är finns alla svar på nätet:

What would Joan Holloway do?

What would Emma Pilsbury wear?

Tänk vad bra!

Testa dig själv: Har du autism-spektrumstörning eller är du bara en nörd?

2010-04-01T14:04:00.005+02:00

Facebook-app som indikerar om du har autism-spektrumstörning. Kan man vara en nörd och få under 25 poäng på detta?

För övrigt: när jag hörde detta radioinslag imorse hoppades jag innerligt att det var ett aprilskämt. Tyvärr var det inte det.

Så många svordomar i rubriken att de inte får plats

2010-03-26T08:32:00.006+01:00

Bjästa-fallet liksom. Man finner bara inga ord och undrar vad fan det är för fel på läraren som säger att "vi måste ju vara neutrala". WTF? Hur i helvete är man funtad om man tänker så? Hur kan man se ett övergrepp som någon sorts bråk ungdomar emellan, även efter att dom har fallit? Så jävla sjukt. Och prästen liksom? Helt obegripligt hut någon kan vara så dum i huvudet! Och skolavslutningen, det är ju det sjukaste av allt.

Sådär. Med svordomarna avklarade kan jag komma till saken. Alla är ju ganska överens om att detta är helt sjukt, men vilka åtgärder föreslås? "Vuxna måste ingripa!" "Fler vuxna på internet!" "Fler vuxna i skolan!" "Värdegrundsarbete!" Det faktum att det handlar om ungdomar gör att folk tillåts missa hela poängen. Om detta hade hänt på en arbetsplats hade folk skrikit på tydligare chefsnärvaro? Skulle inte tro det.

Det borde ju handla om vi uppenbarligen inte har kommit en millimeter när det gäller samhällets syn på våldtäkt och sexuella övergrepp. Att samhället Bjästa helt enkelt inte kan tänka sig att en juste kille skulle kunna våldta, ens efter att han erkänt och blivit dömd. Att en trevlig killes ord väger tyngre än en vanlig tjejs. Om inte i rättssalen (i alla fall i det här fallet) så i alla fall i omgivningens ögon. Istället verkar det som att problemet är vad ungdomar skriver på nätet. Så får alla som tror att nätet är livsfarligt, särskilt för kids, vatten på sin kvarn.

Så slipper samhället/vanligt folk/alla vi andra ta tag i det verkliga problemet. Smart, va?

"MOBIL, NYCKLAR, PLÅNBOK" - i väntan på den optimala prylen

2010-03-20T18:44:00.007+01:00

Den här dörrmattan från Designtorget skulle inte göra någon nytta hemma hos mig. Inte för att jag alltid kommer ihåg allt, snarare tvärt om, utan för att min kolla-ramsa som jag måste göra varje gång jag går utanför ytterdörren, eller från jobbet, eller förflyttar mig över huvud taget snarare går: "mobilen, nycklarna, plånboken, busskoret, ipod", eller på riktigt kritiska dagar "mobilen, nycklarna, plånboken, busskoret, ipoden och passerkort till jobbet, för fan!"

Eller snarare, den brukade gå så. Sedan Access-kortet infördes på SL, så att man kan låta kortet ligga kvar i plånboken och blippa hela grejen i spärren, istället för att dra ett litet papperskort så har mitt liv blivit en liten gnutta enklare. En sak mindre i ramsan i alla fall. Två saker ihopslagna till en.

Nyligen blev jag uppringd av en telefonförsäljare som prackade på mig en ny mobil, en riktigt high-tech en, som är som en enklare dator med alla funktioner där till. Därmed hoppas jag att två andra saker (mobil, ipod) ska kunna slås ihop till en, och ramsan kommer då blivit väsentligt kortare på bara några månader.

Nästa logiska steg måste ju vara att få in nycklarna i något av de andra paketen. Jag tycker plånboken känns närmast till hands. Det finns ju redan gott om elektroniska lås så inom kort borde vi kunna låsa upp de flesta dörrar endast med hjälp av ett plastkort (som naturligtvis stannar i plånboken) + en eventuell kod. (Jag har hyfsat sifferminne så jag behöver inte gnälla om att "det är så mycket koder nu för tiden"). Eller fingeravtryck-scanning eller iris-scanning i bästa sci-fi-anda.

Den stora frågan för framtidens ingenjörer och it-nissar måste alltså vara hur man ska få ihop plånboken (nu innehållande busskort och nycklar) med mobilen (nu innehållande ipod). Det skulle underlätta min vardag och därmed höja min livskvalitet. Det skulle helt enkelt vara den optimala prylen.

... om det inte vore för den katastrof som inträffar när jag tappar bort den.

Nördighet, kvinnor och feminism - ett försök att sammanfatta

2010-03-15T21:17:00.004+01:00

Häromveckan kom senaste numret av Bang med tema Nördfeminism. De, eller framför allt Teresa Axners och Johanna Koljonens texter, säger ju allt jag ville säga, bara så mycket bättre.

Koljonen tar också upp det där som jag liksom haft problem med, i det här med nördfeminism: "Ibland när jag ser bilder på snygga, smarta, sexiga, roliga kvinnor i offentligheten blir jag orolig att nördbrillan är 2010-talets power suit. [...] Om nördbranscherna i första hand öppnar nya vägar för vita medelklasskvinnor med lågt BMI och höga kindben, då har vi tappat kontakten med allt vi trodde på från början. "

Även om det jag tillhör nämnda grupp så är det precis det här jag varit obekväm med. Att en liten, redan privilegierad grupp ska använda nördidentiteten som en språngbräda och sedan lämna resten kvar där de var. Allra mest orolig blir jag just när Koljonen säger ordet nörd ungefär 100 gånger i varje avsnitt av P3 Kultur (som jag ju för övrigt avgudar). Jag vill bara inte att en massa hipsters ska ta på sig stora glasögon och köra nördtugg ett halvår för att sedan spotta ut min identitet och gå vidare till nästa, såsom hände med epitetet "tant" för inte så länge sedan. (Eller var tanten en förstudie till nörden?). Snylta inte på min identitet för för att den är häftig i ett halvår, jag ber! Eller, gör det inte för frestande för folk att göra det, så är den fortfarande häftig om ett halvår!

N.B. Stavningsprogrammet i datorn rödmarkar Johanna men inte Johan. Man kan ju vilja lägga ner för mindre.

Veckans tv-händelse

2010-03-13T11:33:00.005+01:00

... inträffade ju givetvis igår kväll. Ikväll mer det en mycket mindre spännande tävling, eftersom alla stalltipsen pekar mot Anna Bergendahl tycker jag att vi alla an fokusera på vad som händer med hennes gitarr mellan första refreängen och andra versen. 0:46 ser vi den tydligt, 0:56 är den helt klart inte där längre. Har Joe Labero extraknäck?

Om Timoteij vinner så sker följande:

Jag och alla mina hetero-i-Hägersten-bekanta med mig kommer sluta hända att vi också stämmer in på Göran Hägglunds beskrivning av verklighetens folk.
Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Kom sedan inte och säg att Melodifestivalen bara är trivial.

Jag ska sluta tjata om konståkning.... snart

2010-03-07T18:51:00.003+01:00

Jag kan ju inget som sport, så egentligen var det ganska konstigt med min Michael Phelps-referens om Plustjenko och konståkningen. Igår kväll kom jag äntligen på ett sätt att förklara det hela för folk som, likt mig, egentligen har ett ganska vagt begrepp om vem Phelps är.

Kommer ni ihåg när Carola vann Melodifestivalen med "Evighet" och vadslagningsfirmorna stängde ner möjligheten att spela på vinnaren eftersom de tyckte att det var självklart vem som skulle vinna? Så trodde jag det skulle bli i OS. Men icke! Istället var det som det året när Carola åkte ut mot Nordman i Andra Chansen. Häxbrännarna vinner alltid. Eller något.

Att sätta Konst i konståkning

2010-02-21T21:16:00.005+01:00

Isobel Hadley-Kamptz skriver initierat om konståkning. Vi tycker totalt olika, men jag blir ändå glad att någon tar sig an ämnet med lite mer djup än att kommentera dräkterna och huruvida allas vår Adrian kommer sätta kvadrupeln eller ej.

Hadley-Kamptz sätter dock fingret på varför jag är helt ointresserad av isdans (som är den konståkningsgren som gått i helgen). Det är trots allt "bara" dansuppvisning på skridskor. Poängen är att det ska se lekande lätt ut, till skillnad från konståkningen där åkarnas mod och rädslor går genom rutan och gör konståkning till konståkning som i konst och inte bara cirkuskonster.

Sporthataren sportnördar sig

2010-02-18T17:36:00.007+01:00

Tänk, det bodde en liten kalenderbitande sportnörd i mig också. Jag har ju alltid gillat konståkning men inte riktigt intresserat mig för det det. Det var ett steg stort nog att inte hata all sport av ren princip. Men med detta OS, och även i viss mån EM i Tallin nyligen är jag helt såld! Dräkterna! Dramat! Dödsspiralerna! Jag har ännu inte lärt mig att se skillnad på en Lutz och en Toeloop men börjar i alla fall kunna se hur många varv de snurrar så jag vet om det är en trippel eller dubbel.

Paråkningen i all ära, men bäst är ju ändå herrarnas singel... Om det inte vore för Plustjenko. Visst är han duktig men att ha honom med är lite som Michael Phelps skulle åka konståkning. Alla vet på förhand att han vinner så det är nästan ingen idé att ha någon tävling. Dessutom åker han ganska träigt, tycker jag, och låter knappt musiken klinga ut innan han tar emot publikens jubel. Varför ska man bry sig om känslan i åket när man kan göra en kvadrupel-trippel-kombination redan i kortprogrammet? Nej, tacka vet jag Lysacek som åker som en balettdansör i fågeldräkt och blir rörd till tårar av applåderna!

Min favorit i tävlingen är dock långt ifrån Plustjenko, Lysacek och medaljstriden (och nej, det är inte Adrian Schultheiss heller). Italienaren Paolo Bacchini gör ett roligt program där han rör sig som en sådan där uppvridbar docka. Här är samma program från någon annan tävling:

I Vancouver åkte han dessutom i jättefin randig tröja och hängslen! Det här är ju så mycket finare än alla kvadruplar i världen. Nu överväger jag starkt att hålla mig vaken till friåkningen som börjar två i natt och börjar nästan, nästan förstå de som tar semester för att se på OS. Sport är ju kul om det levereras i paljettdräkt och ackompanjeras av svulstiga filmlåtar!

Perfection as a geek

2010-01-28T12:54:00.008+01:00

Lyssanar på Belle & Sebastians utsökta musikal/"musical narraitve" God Help the Girl! och finner att huvudpersonen Eve är en totalt orealistisk karaktär. I första låten sjunger hon att hon är "a demon at maths and science" och lite senare beskrivs hon med orden "aspired to perfection as a hipster". Vem som helst fattar ju att man inte vara både och (om man inte är en anhängare av den här märkliga hipstertrenden att kalla sig själv en nörd, men de har ju inte fattat något). Men vem har sagt att musikaler ska vara realistiska?

Perfection as a Hipster?

Sannolikhet, det måste ju betyda något som är likt sanning

2010-01-06T22:14:00.005+01:00

Lite såhär känns det när jag ska förklara vad jag jobbar med och vad det är bra för. Den är från 1979 men jag tycker resonemanget håller idag också:

(För övrigt jullovade jag lite för länge vilket straffar sig såhär i januari, ungefär som när kretidkortsräkningen med julklapparna kommer. Nördighet och feminism-serien fortsätter inom kort).

Falsk marknadsföring

2009-12-27T02:07:00.009+01:00

Jag lovar dyrt och heligt att inom kort byta ut min stulna profilbild, en av de första träffarna om man bildgooglar på "geek girl". Jag satt nämligen på en middag nyligen och ondgjorde mig över folk som tror att bara för att man kan programmera lite så kan man också sätta upp hemmaserverar och fixa trilskade routers (routrar? routrer? Språkvetare, hjälp mig!). Jag kan näppeligen något av ovannämnda, fast jag sitter och skriver in kod i datorer en försvarlig del av arbetsdagen. Att antyda att jag även kan koppla sladdarna rätt är inget annat än falsk marknadsföring, utöver att det bidrar till ett missuppfattningar om nördar i allmänhet (tjejen/killen som sett Sagan om ringen femtielva gånger kan säkert hjälpa mig med integralkalkylen också, typ). Jag menar, när jag flyttade till min nuvarande lägenhet fick Bahnhof skicka en tekniker för att jag inte förstod mig på den extremt avancerade bredbandsswitchen som hör till lägenheten. Så bra är jag på sladdar. Skärpning hädanefter!

Nördighet, kvinnor och feminism, del I - Nörarenor

2009-12-22T13:23:00.005+01:00

(Det första inlägget, där jag helt och hållet instämmer med GWU).

En tråkig sak med att vara tjej och nörd* är att det finns en massa tråkiga strukturer som talar om vad som är godkända nördområden och vad som bara är tramsigt. Traditionella (=godkända) nördområden är exempelvis (data- eller roll-)spel, matematik och fysik, fantasy/sci-fi, obskyra band och/eller det mesta som har med datorer att göra. Att dessa områden har blivit kanonsierade kan delvis bero på att det är dessa som ständigt dyker upp i populärkulturen, där utövarna förses med nördattribut som glasögon, dålig hy och/eller tvivelaktig klädsmak. Om en nörd saknar attribut kan vi inte känna igen honom/henne.

Jag tror att det är en av orsakerna till att vi inte godkänner t ex Harelquin-romaner, The Hills, hårprodukter eller handarbete som något som går att nörda ur på. Vilket givetvis inte är sant. Folk har nördat på sådant i alla tider, men eftersom de inte nödvändigtvis har brillor och mild acne har ingen tänkt på dem som nördar.

Det här är säkerligen ytterligare ett exempel på att när tjejer gör något "tjejigt" så räknas det inte och nördighet blir ytterligare en arena där det är dags att ta itu med det. (Och det här visste alla redan, men jag skriver det i alla fall.)

Alltså: för att få ett nördsamhälle där nördar av alla kön känner sig välkomna kan vi inte begränsa nördigheten till hur den ser ut på tv. Och nej, det handlar inte om "uppvärdera det kvinnliga" eller något sådant trams. Det handlar om att alla nördar räknas. Simple as that.

* Jag är fortfarande inte säker på att jag identifierar mig själv som nörd. Jag vet inte inte om det beror på grabbiga strukturer i nördvärlden eller på att jag helt enkelt inte har vad som krävs. Det kommer en lång harang om det här senare.

Nördighet, kvinnor och feminism - prolog

2009-12-20T11:27:00.007+01:00

Jag har tänkt och tänkt och tänkt sedan jag stötte på den här Facebook-gruppen. Geek Women Unite är helt enkelt till för folk som är kvinnor, nördar och det är inget konstigt med det. I grunden tycker jag det är ett bra initiativ, och som verkligen behövs, men ändå kan jag inte riktigt omfamna detta. Efter många debatter över köksbord och över öldrickande har jag, tror jag, kokat mer alla mina pros och cons till tre huvudpunkter som inom kort kommer lägga fram här.

Om jag sedan vågar posta det på GWU-väggen och riskera att bli utfryst både ur den kvinnliga och den manliga nördvärlden återstår att se.

Humanister, släng er i väggen!

2009-12-15T09:38:00.004+01:00

Siten CareercCast.com har listat 200 jobb, från bästa till sämsta med avseende på arbetsmiljö, lön, arbetsmarknad, fysiska krav och stress. Låt mig säga såhär: det här är enda gången ni är avundsjuka på mitt yrke.

Mammor, Pappor och Alex Schulman

2009-12-12T10:02:00.006+01:00

Alex Schulman bloggar om sin gulliga bebis och lyckas då och då få en snilleblixt och komma på att mammor och pappor har ganska olika förutsättningar. Här skriver han om hur han blir tvunget att ta med dottern på ett viktigt möte där mötesdeltagarna istället för att sura gullar med bebisen. Schulman konstaterar att om han hade varit en mamma hade folk istället blivit sura, mn när en man är engagerad i sina barn är det gulligt.

Jag vet inte om Schulman är feminist (troligen inte), men ibland är det så skönt att en person med stort medialt genomslag drar de där slutsatserna så att man slipper bråka så mycket själv. Sedan är ju kommentarerna som de är, men kanske går det upp ett Liljeholmens för en och annan, världen blir en ppb bättre och det är ju alltid något.

Jag vill ändå inte ha Nobelpriset

2009-12-10T20:31:00.006+01:00

Jag ser Nobelfesten på tv och älskar att fysikpristagaren Ada Yonath som säger att hon var en bättre förebild och för unga och/eller kvinnliga forskare innan hon fick priser eftersom hon då kunde locka med allt det spännande i vetenskapen. Nyfikenhet som drivkraft, inte utsikten att få gå på glassiga fester! Jag skulle tycka det var fint om all forskning kunde handla om det och inte om opportunism eller framgång. Trots allt är ju Ada Yonath 70 år och fysikpristagaren Charles Kao har Alzheimers så man ska man dit så får man vara långsiktig, mycket långsiktig. (Å andra sidan är det delvis tack vare Kao som vi har bredband, och då skulle jag ha mycket mindre att göra.)

Men mest av allt känner jag mig, som matematiskt inriktad samhällsvetare, hopplöst utanför. Jag känner mig i själ och hjärta som en naturvetare men jag begriper ingenting av det. Med min nuvarande karriär har jag dessutom slängt ut mitt kulturella kapital genom fönstret, så jag förstår mig inte på litteraturpriset heller. Jag som till och med vill forska av rätt anledningar.

Vad vore julen utan julmusik?

2009-12-09T22:05:00.006+01:00

Svar: ett december utan blödande öron.

Här om dagen gav jag mig ut för att försöka hitta julklappar. Mitt lokala köpcentrum var överraskande folktomt fast det var andra advent så det var upplagt för en uthärdlig inköpsrunda... om det inte vore för det avskyvärda fenomen som strömmar ut butikernas högtalare.

Jag talar naturligtvis om de stämningshöjande julsångerna som varje butik med självaktning spelar under hela (december och nu för tiden även under halva november). Det är ingen hemlighet att jag inte är något större fan av julen som högtid, men att slippa få "Jag såg mamma kyssa tomten" skrik-sjungen i örat när man bara ska köpa strumpbyxor och hårspännen eller helt förutsättningslöst kika efter julgåvor till småsystrarna. ser jag som en mänsklig rättighet.

Låtar med barnkörer eller barnsolister är helt klart de värsta exemplen, men det är nästan lika illa att höra någon Carola-sound-alike vråla Stilla Natt/Betlehems Stjärna/Det strålar en stjärna. Och då har vi ändå helt förträngt uppsjön av amerikanska bitar som Rudolf med röda mulen eller Bjällerklang med riktig bjällerklang i kompet. Vi har hört det förut och kommer höra dem igen nästa år. Precis samma låtar! För julen handlar ju om traditioner.

Jag övervägde en stund att utnyttja min "konsumentmakt" och köpa alla mina julklappar i butiker som inte spelar Absolute Christmas femtielva innan jag insåg att det skulle hålla mig borta från alla butiker, inklusive min lokala Ica i en hel månad. Sedan tänkte jag att jag definitivt skulle kunna tänka mig att betala för att handla någonstans där jag slapp julgeggan i öronen.

Sedan kom jag på att det stället finns, och det heter internet. Hurra, mina nära och kära får klappar i år också!

Newb eller N00b?

2009-12-04T10:35:00.005+01:00

Tack vare utmärkta Urban Dictionary har jag nu lärt mig satt skilja på en N00b, som jag kallade mig själv härom dagen, och en Newb. En Newb är i oerfaren person i allmänhet, en nybörjare helt enkelt medan en N00b är ett nedsättande uttryck för någon som inte bara är okunnig eller oerfaren utan därtill nonchalant och oartig. En Newbie förtjänar en chans att bättra sig.

Å andra sidan, lite längre ner på sidan fann jag även definitionen "an online user who stills knows how to spell". Fast det kan ju vara tillagt av en annan Newb.

Hello, Earth

2009-12-03T10:17:00.006+01:00

Inte Hello, World!, men nästan.

N00B

2009-12-01T08:01:00.001+01:00

Nu ser det ut som att den här bloggen ska handla om programmering och/eller datorer, men det ska den inte. Visserligen var jag mäkta stolt när jag lyckades koppla ihop min laptop med tv:n, (så att jag kan se tv-serier på tv, något jag inte gjort sedan sista avsnittet av Six Feet Under sändes i SVT), men jag är egentligen snäppet sämre än den vanlige it-hemmafixaren och ringer pappa när bredbandet krånglar.

Men jag gillar datorer och programmering. Tyvärr är det en obesvarad kärlek eftersom jag var för socialt välanpassad i tonåren och då blir man inte bra på någonting.

Hello, World!

2009-11-30T21:10:00.001+01:00

Bloggen ser dagens ljus.

Hello, World!