Hörni, jag är visst inte här så mycket längre. Det är dags att säga Good Bye, World. Inte som i Good Bye, Cruel World! men som i hejdå för nu.
Kanske kommer jag tillbaka när jag har mer tid att ägna åt trivialiteter, eller färre människor att diskutera viktiga saker med.
tisdag 10 maj 2011
måndag 10 januari 2011
Will I be pretty? Will I be rich?
Dags för lite pausunderhållning! Jag gillar oftast inte så här plakat-feministiska saker, men jag tycker den här videon är rätt fin.
söndag 2 januari 2011
Just someone who looks like me
En gång sa en kille till mig att jag påminde mycket Aimee Mann. Visserligen menade han personlighetsmässigt snarare än utseendemässigt men jag blev i alla fall lite förolämpad och fattade inte alls vad han menade. Idag är jag fortfarande osäker på om det är en förolämpning eller en komplimang, eller kanske bara ett konstaterande. Jag höll i alla fall inte med.
Aimee Mann har haft med flera låtar i Buffy the Vampire Slayer (en blondin som för övrigt också ska få ett inlägg) och till och med uppträtt på The Bronze. (För de riktigt nördiga: när hon går av scenen säger hon "I hate playing vampire towns" till sin bandkompis och eftersom hon har repliker i serien är hon därmed, enligt Whedoniterna, att betrakta som en karaktär i Buffyverse. Awesome!). Hon har gjort en låt om Ghost World. Hon har gjort världens kanske bästa julskiva (det vill säga den enda julskiva som jag står ut med att lyssna på). Hon hänger med Jon Brion och Paul Thomas Anderson. Över huvud taget finns hon med i bakgrunden i ganska många saker jag gillar. Hon är, helt enkelt, väldigt cool.
Lika svårt som det var att hitta ett kort och kärnfullt The Sundays-citat till den rubiken, lika svårt var det att välja bara en textrad av Aimee Mann att sätta som rubrik här. Ska man ta något vemodigt från Save me, eller Red Vines (sic!)? Nej, något surare måste det såklart bli. Aimee Mann är alltid sur, alltid skeptisk, ibland arg och alltid på sin sida. Hon är en av få anledningar till att jag önskar att jag var bättre på att spela gitarr.
Save me är låten som gör att till och min mamma tycker att jag påminner om Aimee, och nu för tiden kan jag inse att det stämmer. Tur att det är så coolt att vara sur.
(Helst ska man lyssna på Bachlor no. 2 i versionen med låtarna som sedan kom med i Magnolia, men den finns inte på Spotify. Försök få tag i den! Julskivan är det väl för sent för, men den är fin. Även Lost in Space kan rekommenderas.)
Aimee Mann har haft med flera låtar i Buffy the Vampire Slayer (en blondin som för övrigt också ska få ett inlägg) och till och med uppträtt på The Bronze. (För de riktigt nördiga: när hon går av scenen säger hon "I hate playing vampire towns" till sin bandkompis och eftersom hon har repliker i serien är hon därmed, enligt Whedoniterna, att betrakta som en karaktär i Buffyverse. Awesome!). Hon har gjort en låt om Ghost World. Hon har gjort världens kanske bästa julskiva (det vill säga den enda julskiva som jag står ut med att lyssna på). Hon hänger med Jon Brion och Paul Thomas Anderson. Över huvud taget finns hon med i bakgrunden i ganska många saker jag gillar. Hon är, helt enkelt, väldigt cool.
Lika svårt som det var att hitta ett kort och kärnfullt The Sundays-citat till den rubiken, lika svårt var det att välja bara en textrad av Aimee Mann att sätta som rubrik här. Ska man ta något vemodigt från Save me, eller Red Vines (sic!)? Nej, något surare måste det såklart bli. Aimee Mann är alltid sur, alltid skeptisk, ibland arg och alltid på sin sida. Hon är en av få anledningar till att jag önskar att jag var bättre på att spela gitarr.
Save me är låten som gör att till och min mamma tycker att jag påminner om Aimee, och nu för tiden kan jag inse att det stämmer. Tur att det är så coolt att vara sur.
(Helst ska man lyssna på Bachlor no. 2 i versionen med låtarna som sedan kom med i Magnolia, men den finns inte på Spotify. Försök få tag i den! Julskivan är det väl för sent för, men den är fin. Även Lost in Space kan rekommenderas.)
fredag 17 december 2010
13 jullåtar jag inte hatar
Grinchen är i farten igen, och jag läste i DN att det faktiskt inte bara är jag som tycker att julen är, milt uttryckt, överskattad. Bara därför har jag sammanställt en liten Spotifylista på låtar om julen/december som jag faktiskt gillar, inte bara kan höra utan att må illa. Varsågoda: garanterat fritt från bjällerklang och barnkörer!
Den bästa jullåten genom tiderna är tyvärr borttagen så den får ni lyssna på från Youtube.
Den bästa jullåten genom tiderna är tyvärr borttagen så den får ni lyssna på från Youtube.
tisdag 14 december 2010
Terrorister är inte avundsjuka och dina skor är fortfarande fula
Jag brukar inte blogga politik. Jag brukar inte blogga insändare/Ring P1/Newsmill för jag inser att om jag börjar kommer det vara som att försöka tömma en ocean av dumhet med en fingerborg. Men ibland bara måste man.
Jag läser i dagens Metro en insändare med rubriken "Terroristerna är avundsjuka på vår frihet". Jag orkade i ärlighetens namn inte läsa insändaren men rubriken satte igång en del tankeverksamhet. Alltså, vad är det med det här landet där avundsjuka ständigt framförs som orsak till att någon inte gillar något? Skrattat åt en illa skriven artikel om en vräkig vindsvåning nyligen? Du är vara avundsjuk! Slentriangnällt lite på årets underklädeskampanjer? Du är bara avundsjuk! Vet du inte var du ska börja när du ska beskriva allt som är galet med Chloé Shutermans blogg? Du är definitivt bara avundsjuk! Själv tycker jag det är jättekul för hennes mamma att hon kan klä sin 12-åring i päls. Eller nåt.
Men kom igen... Visst kan avundsjuka vara en stark drivkraft hos många, och inte alltid en positiv sådan. Men det finns fler exempel på när avund som motiv saknar all relevans. Kommer du ihåg i mellanstadiet när de häftigare kidsen dissade dina Graninge-stövlar och din mamma tröstade dig med att "de bara var avundsjuka"? Det var inte sant då och det är inte sant nu heller.
Frågan är alltså varför detta argument återkommer gång på gång, och folk ser jante-spöken på ljusan dag. Naturligtvis för att det är ett så bra argument, du gillar inte något, må det vara 12-åringar med märkesväskor eller västerländsk kultur i allmänhet, och säger det så försöker du bara snacka ner något du egentligen vill ha själv, men inte kan få. Och förneka inte, för du kan inte ens erkänna det för dig själv, men du är grön av avund. Det är helt enkelt det perfekta argumentet, eftersom det inte går att motbevisa. Ibland känns det som en konspiration för att för att försvara rätten till skitdrömmar (som Nina Björk skulle kalla det) men det blir så komiskt när någon försöker utvidga det till att civilisationernas krig egentligen handlar om missunnsamhet. Eller beror det på att den del människor helt enkelt inte kan inse att andra kan ha andra smakpreferenser?
Sådär, nu har jag sänkt havsnivån med en nanometer.
Jag läser i dagens Metro en insändare med rubriken "Terroristerna är avundsjuka på vår frihet". Jag orkade i ärlighetens namn inte läsa insändaren men rubriken satte igång en del tankeverksamhet. Alltså, vad är det med det här landet där avundsjuka ständigt framförs som orsak till att någon inte gillar något? Skrattat åt en illa skriven artikel om en vräkig vindsvåning nyligen? Du är vara avundsjuk! Slentriangnällt lite på årets underklädeskampanjer? Du är bara avundsjuk! Vet du inte var du ska börja när du ska beskriva allt som är galet med Chloé Shutermans blogg? Du är definitivt bara avundsjuk! Själv tycker jag det är jättekul för hennes mamma att hon kan klä sin 12-åring i päls. Eller nåt.
Men kom igen... Visst kan avundsjuka vara en stark drivkraft hos många, och inte alltid en positiv sådan. Men det finns fler exempel på när avund som motiv saknar all relevans. Kommer du ihåg i mellanstadiet när de häftigare kidsen dissade dina Graninge-stövlar och din mamma tröstade dig med att "de bara var avundsjuka"? Det var inte sant då och det är inte sant nu heller.
Frågan är alltså varför detta argument återkommer gång på gång, och folk ser jante-spöken på ljusan dag. Naturligtvis för att det är ett så bra argument, du gillar inte något, må det vara 12-åringar med märkesväskor eller västerländsk kultur i allmänhet, och säger det så försöker du bara snacka ner något du egentligen vill ha själv, men inte kan få. Och förneka inte, för du kan inte ens erkänna det för dig själv, men du är grön av avund. Det är helt enkelt det perfekta argumentet, eftersom det inte går att motbevisa. Ibland känns det som en konspiration för att för att försvara rätten till skitdrömmar (som Nina Björk skulle kalla det) men det blir så komiskt när någon försöker utvidga det till att civilisationernas krig egentligen handlar om missunnsamhet. Eller beror det på att den del människor helt enkelt inte kan inse att andra kan ha andra smakpreferenser?
Sådär, nu har jag sänkt havsnivån med en nanometer.
onsdag 1 december 2010
Radiopysselpepp och manliga muffins
Underbara Clara börjar efter nyår sända pyssel- och myspysradio under vinjetten Husmorsskolan. På Facebook har jag sett mer än en kommentar om "nyreaktionärt" och "besviken på P1". Men, nej, jag håller inte med. Alls. Visserligen kan programmets titel tolkas som att det är ett radioprogram för blivande husmödrar. Clara förklarar dock redan i samband med presskonferensen att målgruppen är både kvinnor och män, och att namnet är en hyllning till den kunskap och som våra genrations far- och mormödrar besitter, inte en uppmaning till tjejer eller killar att bli hemmafruar. (Antyds det inte då och då att det är Clara som drar in mest pengar i familjen? Jag skulle det tycka det var väldigt fint om Clara blev en svensk Bree Van De Camp, minus neuroser). Jag tror det blir kul, och jag vill gärna lära mig hur jag gör rent ugnen utan flaskor med dödskallemärkt innehåll.
Sedan var det DN:s artikel om Stockholm Cupcake. Visserligen tycker jag bilden med småskäggiga män som omsorgsfullt lägger glasyr på muffins är väldigt fin, men varför gör DN ett "seriöst" matreportage om cupcakes först när det är män som bakar dem?
Medan ni och jag funderar på det kan vi läsa Lizas inlägg om hur 80-talisttjejer alltid gör fel i alla fall.
Sedan var det DN:s artikel om Stockholm Cupcake. Visserligen tycker jag bilden med småskäggiga män som omsorgsfullt lägger glasyr på muffins är väldigt fin, men varför gör DN ett "seriöst" matreportage om cupcakes först när det är män som bakar dem?
Medan ni och jag funderar på det kan vi läsa Lizas inlägg om hur 80-talisttjejer alltid gör fel i alla fall.
måndag 8 november 2010
Actually, oh, there's something I found
Det finns band som man fortsätter att gilla och band man tröttnar på. Och så finns det band man trodde att man tröttnat på men älskar mer än alla andra favoritbanden tillsammans. The Sundays poppar upp ibland när man lyssnar på en gammal spellista, när någon postar en britpop-playlist på Spotify, i bakgrunden på någon tv-serie (Buffys prom!), och varje gång blir jag helt golvad
I ett försök att ta reda på vad bandet håller på med nu för tiden, de har inte släppt något sedan 1997 (och de flesta fansidor ser ut som internet gjorde vid den tiden), hittar jag ett blogginlägg som kallar Harriet Wheeler för indiepopens Audrey Hepburn. Då har man faktiskt inte förstått någonting. Visserligen är The Sundays, och framför allt Wheelers röst precis så elegant, kvinnlig och livfull som skribenten menar, men då har denne helt missat vemodet, både i bandets texter och uttryck i stort. I "I kicked a boy" följs av "And I've been wondering lately who's gonna save me" och den på ytan lyckliga Summertime avslutas med "...or have I read too much fiction?"
Internetskvallret säger att Harriet Wheeler driver ett bageri någonstans i Wales och att hon blir sur när fans kommer dit och vill ha skivor signerade eller bara småprata. Hon och maken David Gavurin, kärnan i The Sundays, inte vill släppa skivor som de inte tror på bara för att ha något på marknaden. Sympatiskt inställning, och världen behöver sannerligen inte fler avdankade britpopare som vevar ur sig allt tröttare album, men synd. Jag tror inte att The Sundays slutade i tid, jag tror de slutade för tidigt.
I ett försök att ta reda på vad bandet håller på med nu för tiden, de har inte släppt något sedan 1997 (och de flesta fansidor ser ut som internet gjorde vid den tiden), hittar jag ett blogginlägg som kallar Harriet Wheeler för indiepopens Audrey Hepburn. Då har man faktiskt inte förstått någonting. Visserligen är The Sundays, och framför allt Wheelers röst precis så elegant, kvinnlig och livfull som skribenten menar, men då har denne helt missat vemodet, både i bandets texter och uttryck i stort. I "I kicked a boy" följs av "And I've been wondering lately who's gonna save me" och den på ytan lyckliga Summertime avslutas med "...or have I read too much fiction?"
Internetskvallret säger att Harriet Wheeler driver ett bageri någonstans i Wales och att hon blir sur när fans kommer dit och vill ha skivor signerade eller bara småprata. Hon och maken David Gavurin, kärnan i The Sundays, inte vill släppa skivor som de inte tror på bara för att ha något på marknaden. Sympatiskt inställning, och världen behöver sannerligen inte fler avdankade britpopare som vevar ur sig allt tröttare album, men synd. Jag tror inte att The Sundays slutade i tid, jag tror de slutade för tidigt.
Det var svårt att välja bara en video för att illustrera inlägget, men Wild Horses är i alla fall den jag spelar sönder den här veckan. Lyssna också på mästerverket Reading Writing and Arithmetic. (Spotify)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)