Jag vill ändå inte ha Nobelpriset

Jag ser Nobelfesten på tv och älskar att fysikpristagaren Ada Yonath som säger att hon var en bättre förebild och för unga och/eller kvinnliga forskare innan hon fick priser eftersom hon då kunde locka med allt det spännande i vetenskapen. Nyfikenhet som drivkraft, inte utsikten att få gå på glassiga fester! Jag skulle tycka det var fint om all forskning kunde handla om det och inte om opportunism eller framgång. Trots allt är ju Ada Yonath 70 år och fysikpristagaren Charles Kao har Alzheimers så man ska man dit så får man vara långsiktig, mycket långsiktig. (Å andra sidan är det delvis tack vare Kao som vi har bredband, och då skulle jag ha mycket mindre att göra.)

Men mest av allt känner jag mig, som matematiskt inriktad samhällsvetare, hopplöst utanför. Jag känner mig i själ och hjärta som en naturvetare men jag begriper ingenting av det. Med min nuvarande karriär har jag dessutom slängt ut mitt kulturella kapital genom fönstret, så jag förstår mig inte på litteraturpriset heller. Jag som till och med vill forska av rätt anledningar.