Nördighet, kvinnor och feminism - ett försök att sammanfatta

Häromveckan kom senaste numret av Bang med tema Nördfeminism. De, eller framför allt Teresa Axners och Johanna Koljonens texter, säger ju allt jag ville säga, bara så mycket bättre.

Koljonen tar också upp det där som jag liksom haft problem med, i det här med nördfeminism: "Ibland när jag ser bilder på snygga, smarta, sexiga, roliga kvinnor i offentligheten blir jag orolig att nördbrillan är 2010-talets power suit. [...] Om nördbranscherna i första hand öppnar nya vägar för vita medelklasskvinnor med lågt BMI och höga kindben, då har vi tappat kontakten med allt vi trodde på från början. "

Även om det jag tillhör nämnda grupp så är det precis det här jag varit obekväm med. Att en liten, redan privilegierad grupp ska använda nördidentiteten som en språngbräda och sedan lämna resten kvar där de var. Allra mest orolig blir jag just när Koljonen säger ordet nörd ungefär 100 gånger i varje avsnitt av P3 Kultur (som jag ju för övrigt avgudar). Jag vill bara inte att en massa hipsters ska ta på sig stora glasögon och köra nördtugg ett halvår för att sedan spotta ut min identitet och gå vidare till nästa, såsom hände med epitetet "tant" för inte så länge sedan. (Eller var tanten en förstudie till nörden?). Snylta inte på min identitet för för att den är häftig i ett halvår, jag ber! Eller, gör det inte för frestande för folk att göra det, så är den fortfarande häftig om ett halvår!

N.B. Stavningsprogrammet i datorn rödmarkar Johanna men inte Johan. Man kan ju vilja lägga ner för mindre.