Istället för en örfil, en vänlig grönsak

Jag sade till mig själv att jag aldrig skulle blogga om vädret. Vintern blir inte mindre hemsk för att jag spyr min djupfrysta galla över snön, isen, slasket, och vackra vår- och sommardagar ska jag inte sitta vid datorn. (Det gör jag ju jämt ändå). Idag har jag dock en vag kulturell koppling så det må vara hänt.

Man vet att våren verkligen har kommit, inte den dag när det inte längre blåser kallt, utan den första dagen då det faktiskt blåser varmt. Idag var den dagen, och de sista resterna av vinterns glåmighet blåstes bort. Varje år på den här dagen brukar jag tänka på körklassikern, tillika psalmen, En vänlig grönsak... förlåt, grönskas rika dräkt som bara måste vara inspirerad av den här sortens dagar. Andra strofen, "Nu smeker vindens ljumma fläkt..." (som jag som yngre inte klarade av att sjunga. Försök få en tolvåring att klämma fram "nu smeeeeeker vindens...." så förstår ni varför), beskriver verkligen exakt hur det känns när man kommer upp ifrån tunnelbanan och istället för en iskall örfil får en varm klapp på kinden. Livet blir lite bättre, helt enkelt. Eller kanske som det borde vara jämt.