Jag och jobbarkompisen pratade om jobbansökningar för ett tag sedan och hon nämnde att någon hon kände, som jobbade med personalfrågor på något företag, påstod att man måste ("måste") skriva i sitt ansökningsbrev att man var intresserad av träning. Om man inte skrev det så skulle den som rekryterade tänka att man var en slöfock och en sådan vill ingen anställa.
Det gjorde mig väldigt fundersam. Är det så att resten av världen har en helt annan uppfattning om vad "intresserad av träning" / träning som fritidsintresse innebär? Det jag ser framför mig är nämligen en spännig gymkille/-tjej eller en riktig jock. Jag tänker mig inte en vanlig person som insett fördelarna med att hålla sig i (någorlunda) form.
Jag ser flera negativa konsekvenser till att man "måste" vara intresserad av träning. För det första, såklart, för att det är ledsamt för spännisarnas och de sporttränandes om deras intresse kidnappas av slentrianformuleringar i klass med "en glad och positiv tjej". Men också för att jag tror att det gör det ännu svårare för de som inte tränar att börja göra det.
För mig var nyckeln till börja träna inte att börja känna mig som en spännis eller att börja intressera mig för någon sport. Det var precis tvärt om: jag kunde börja träna när jag insåg att det inte var något jag behövde bygga in i min identitet. Det kunde vara något jag bara gjorde, som att dammsuga eller laga quornfärssås till middagen. Jag skulle aldrig skriva att jag dammsuger eller följer Grey's Anatomy i en jobbansökan, så varför skulle jag skriva att jag tränar?
Jag vet skillnaden på vad jag gör och vad jag är intresserad av. Jag hoppas också innerligt att personalfråge-personen hade fel och OM hon har rätt, att det inte sprider sig till resten av samhället. Det räcker med att det nästan är förbjudet att inte vara"glad och positiv", måste man träna eller dö också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar