Actually, oh, there's something I found

Det finns band som man fortsätter att gilla och band man tröttnar på. Och så finns det band man trodde att man tröttnat på men älskar mer än alla andra favoritbanden tillsammans. The Sundays poppar upp ibland när man lyssnar på en gammal spellista, när någon postar en britpop-playlist på Spotify, i bakgrunden på någon tv-serie (Buffys prom!), och varje gång blir jag helt golvad

I ett försök att ta reda på vad bandet håller på med nu för tiden, de har inte släppt något sedan 1997 (och de flesta fansidor ser ut som internet gjorde vid den tiden), hittar jag ett blogginlägg som kallar Harriet Wheeler för indiepopens Audrey Hepburn. Då har man faktiskt inte förstått någonting. Visserligen är The Sundays, och framför allt Wheelers röst precis så elegant, kvinnlig och livfull som skribenten menar, men då har denne helt missat vemodet, både i bandets texter och uttryck i stort. I "I kicked a boy" följs av  "And I've been wondering lately who's gonna save me" och den på ytan lyckliga Summertime avslutas med "...or have I read too much fiction?" 

Internetskvallret säger att Harriet Wheeler driver ett bageri någonstans i Wales och att hon blir sur när fans kommer dit och vill ha skivor signerade eller bara småprata. Hon och maken David Gavurin, kärnan i The Sundays, inte vill släppa skivor som de inte tror på bara för att ha något på marknaden. Sympatiskt inställning, och världen behöver sannerligen inte fler avdankade britpopare som vevar ur sig allt tröttare album, men synd. Jag tror inte att The Sundays slutade i tid, jag tror de slutade för tidigt.

 

Det var svårt att välja bara en video för att illustrera inlägget, men Wild Horses är i alla fall den jag spelar sönder den här veckan. Lyssna också på mästerverket Reading Writing and Arithmetic. (Spotify)